Sover på to forskjellige soverom :(

[Anonym bruker]

Det har ikke noe med at forholdet vårt er dårlig.

 

MEN - jeg er så veldig var på lyder. Orker ikke å høre på at han puster engang! Jeg våkner av alt, hvis han rører på seg e.l. Skulle ønske at jeg ikke var slik, men har alltid måtte ha det helt stille når jeg sover. Det blir jo mindre kos av dette selvfølgelig og det blir aldri sex på impuls... Han vil jo ha meg ved siden av seg.

 

Hva gjør jeg nå da? (greier ikke å bruke sov-i-ro for det gjør vondt i ørene).

[Gjest]

Bare i graviditeten eller til vanlig? Synes ikke det høres veldig koselig ut, men du må da få sove også. Hva med å prøve å få til mer kos og fysisk nærhet på dagtid?

[Anonym bruker]

Det har alltid vært slik.. Det er ikke koselig, men jeg vet ikke hva jeg skal gjøre.

[Anonym bruker]

Akkurat det samme her, jeg blir GAL av snorking.......

Får ikke sove og blir dur og grinete, og hvis jeg skal dunke borti han for hver gang han lager for mye bråk får ikke han sove noe særig heller.............

 

Dilemma det der, da jeg skulle ønske vi kunne sove i samme seng............

[Anonym bruker]

Samme her! Kan ikke ligge på samme rom. Han puster for høyt og snorker. Jeg har ikke sjanse til å sove da, så da dytter jeg han å da blir han sur.. Så da er det bedre å ligge på hvert vårt rom. Gjort det i mange år alt vi, enda begge er en del under 30..

[Murmeline]

Mannen min snorket seriøst mye, det gikk utover parforholdet. Han sov dårlig (snorkere gjør gjerne det), og jeg var sinna og trøtt. Til slutt tok han snorkeoperasjon, fikk det dekket gjennom trygdevesenet. Nå er alt såååååååååååååå mye bedre:)

Vi er begge under 30 forresten..

[Anonym bruker]

Min snorker ikke da. Mer pustinga som gjør meg gal. Eller hver minste annen liten lyd...

 

HI

[Gjest mor75]

Har dere prøvd å ligge i samme seng lenge da? Da vi var nygift var mannen min var for det å ligge i samme seng som noen. Derfor kjøpte vi den største dobbeltsenga for at det skulle være nok plass i alle fall. Etterhvert har det gått seg til, og nå går det helt fint.

[Mamma till 2 barn]

Hejsan! Min man o jag har kännt varann i 3,5 år. Vi har ALDRIG sovit i samma sovrum, men sen i somras bestämde vi till slut att vi måste pröva iallfall. Jag har prövat sov i ro, men då är jag rädd att inte vakna om barnen gråter. När de gråter vill de ha mamman sin, så är det hos oss iallfall! Ofta somnar vi sammen o jag dytter på honom ibland. Men blir det för illa, så har vi blivit eniga om att han går in o lägger sig på kontoret. Där finns en säng. Han snarkar som en hel grisfabrik. Han har också gjort 2 snark operationer, men det hjälpte bara lite grann. (jag skal väl också säga att jag har haft stora sömnproblem innan jag fick barn. Nu sover jag som bara den, men bara om jag får sova alena utan honom. TRISST!!!) Sen jag fick barn nr 1 o nu nr 2, är jag väldigt sesibel för oljud. Det är ju klart att det inte är kul alls att inte få sova ihop med den man tycker om. Men vad ska man göra då, när den ena inte får sova? Man är ändå väldigt utsliten pga sömnenbrist när man har småbarn. Speciellt de som ammar, precis som jag gör.

 

Du kan ju föreslå för din man att han kan ta en snarkoperation. De säger att det kan gå begge veier, alltså 50-50% chans till bedring. Men du ska absolut INTE ha dåligt samvete för att du inte kan/får sova i samma säng som din man. Det hade jag länge. Vad hjälpte det oss? Jo, det byggde bara fram en osäkerhet hos oss. det är ju inte så kul. Vi har bara inställt oss på att så här är det just nu. Och vi har det bra sexuellt ändå o man kan ju vara intim med varandra när barnen har lagt seg, på flere måter Eller hur + det finns ju flera rum. Hm...

 

Lycka till...

 

Mvh,

[Anonym bruker]

Jeg har noen ganger tenkt at jeg synes det ville vært fint å sove på hvert sitt rom, for da kan man jo komme på besøk til hverandre og banke på og si "hei, er du våken?" bare for å kose. At det kunne vært litt romantisk. Legge blomster og brev på den andres seng som han finner når han skal legge seg. Kanskje en sjokolade. Kanskje en invitasjon...

 

Men jeg er vel håpløst romantisk og skrekkelig naiv?