Vår historia om lille Elliot.

[Anonym bruker]

Det kom ganska oväntat och plötsligt. Reaktionerna på första graviditetstestet var blandad glädje, spänning och skräck. Var det verkligen ett liv som växte i mig? Skulle vi bli föräldrar? Det var overkligt och svårt att föreställa sig. Men ju mer magen växte desto mer förstod vi att det var sant.

 

Jag kommer fortfarande tydligt ihåg första gången hos jordmor och då jag skulle få lyssna på hjärtslagen. Nervositeten då hon letade och glädjen och lugnet som kom över mig då det betryggande, bultande ljudet kom. Samtalet till Öyvind för att berätta att hjärtat slog. Mina lätta steg ut från helsestasjonen. Hur solen verkade skina extra starkt och vackert just den dagen. Allt blev mer verkligt och vi började föreställa oss det liv som växte därinne.

 

Vi följde barnets utveckling vecka för vecka genom information vi hittat och tiden gick väldigt långsamt. Efter de tolv första veckorna kunde vi andas ut. Nu var de mest riskfulla veckorna över. Det var dags att snart berätta för familj och vänner att vi väntade barn. Reaktionerna var väldigt positiva och vi kände att det var många som såg väldigt framemot att få träffa den kommande familjemedlemmen. Om det blev en pojke var namnvalet redan klart. Elliot kändes väldigt rätt för oss båda.

 

Att vi skulle flytta till något större innan barnet kom var givet och efter vecka 12 var sökandet i full gång. Vi fastnade för ett vackert hus i Fet kommune. Nära skog och älv. I december flyttade vi in.

 

Ultraljudet i vecka 18 var väldigt speciellt. Att få se att det verkligen var ett levande barn där inne. Jag gissade ganska fort att det var en pojke utifrån bilderna vi såg, och fick det bekräftat av jordmor. Han låg och gymnastiserade med benen och vi skrattade lite åt hans feminina vinkel på ena handen. Kärleken för den lilla pojken växte allt mer.

 

Snart började jag känna hur Elliot rörde sig i magen. Han var en ganska aktiv pojke och hade ofta hicka. Det var speciellt att känna liv och jag tyckte det var avslappnande och mysigt att ligga på rygg med händerna på magen och kommunicera med honom. Om jag knuffade lite på honom, brukade han knuffa tillbaka.

 

I vecka 29 var vi på 3D-ultraljud och fick verkligen se Elliot. Det var magiskt att kunna se hans ansikte. Vid några tillfällen såg det precis ut som att han log. Vi blev ännu mer förälskade och tyckte han var den sötaste babyn i världen. Läkaren sa att alla mått var helt genomsnittliga och av andningen att tyda så trivdes han väldigt bra där inne. Härligt med en sådan betryggande bekräftelse i slutet av graviditeten.

Efter detta gick veckorna fort! Tanken på den underbara, søta, lilla babyn som væxte i magen fyllde mig med massvis av kärlek och glädje. Det kändes overkligt att det snart var dags. Snart skulle vi få hålla Elliot. Snart skulle vi vara föräldrar.

 

Endast sex veckor kvar till termindatum vändes våra liv upp och ned och vår lilla skatt togs ifrån oss. Jag kommer aldrig glömma jordmoren som envist letade efter hjärtslag, utan framgång. Ultraljudet som inte visade något liv. Den sakta promenaden genom sjukhushallen på väg ut. Allt i dimma. Att vakna upp morgonen efter och i några sekunder hoppas att det kanske bara varit en mardröm.

 

Förlossningen sattes igång ett dygn senare och det tog næstan två dygn innan han var ute. Vi fick väldigt fin kontakt med alla jordmödrar på sjukhuset. De tog verkligen hand om oss och hjälpte oss genom dessa dagar. Vi kände att de verkligen tog oss och Elliot till sig. Att de blev personligt berörda. Deras stöd betydde mycket.

 

Vår lilla Elliot kom till världen den 8. mars, natten till fredag. En ganska lång pojke med vågigt, mörkt hår. Han hade vissa tydliga drag kring ögonen från sin pappa och sin mammas händer. Han var varm när vi höll honom och vi kunde nästan inbilla oss att han bara sov.

 

Under sin korta tid hos oss lyckades Elliot fylla våra liv med en helt ny och djupare mening. Detta har efterlämnat oss ett stort tomrum som nu känns svårt att fylla.

 

Vi har fått perspektiv på vad som verkligen betyder något. Saker som kändes viktiga tidigare, känns nu obetydliga. Før att orka gå vidare får vi försöka tänka att Elliot har det bra nu, var han än är. Och att det inte är ett definitivt avsked. En dag ses vi nog igen. Jag hoppas verkligen att det är sant.

 

Anonym poster: 947b286a1069edb0034dff0b83b2e776

 

Anonym poster: 947b286a1069edb0034dff0b83b2e776

[Sienna85]

uff så trist Vet ikke hva mer jeg kan si, annet enn at dette var forferdelig trist. God klem!

[kvinne38]

Kjære deg , så grusomt å oppleve å miste et barn. Blir målløs men sender en varm klem til deg ♥♥♥

[Anonym bruker]

Ord blir fattige når jeg leser om din Elliot. Det er sant som de sier, at små føtter setter dype spor...

Jeg håper du har støtte og kjærlighet til å komme deg gjennom denne ufattelige sorgen, og at sola vil skinne igjen en dag.

Varm klem

 

Anonym poster: f38120767a7d14694b7a9a82588bb971

[Umbriell_L]

Det finnes ikke ord som kan utrykke sorgen jeg føler for deg. Jeg mistet sønnen min i mai i fjor, 17 dager før termin, så jeg skjønner veldig godt hvordan du har det.

Det kommer som et sjokk for meg hver gang jeg tenker på sønnen min.

 

Det er ingen trøst for den sønnen du mistet, men med tiden blir det litt lettere.

Ikke vær redd for å ta i mot hjelp, fra de som er glade i deg og de som kanskje ikke kjenner deg. Hjelp kommer i mange former.

La venner og familie ta vare på deg.

 

Kjempeklem til deg.

[Anonym bruker]

Varm klem. Mer er det ikke å si. Fint skrevet!

 

Anonym poster: f9324d6f8404007e5bbd0dd5b4833e31

[helixxx]

Får frysningar. Det setter store spor å miste eit barn:) Sender ein klem og håpar at de tar tida til hjelp for å komme over sorgen.

[Anonym bruker]

Tack för fina kommentarer. Ja det kom verkligen som en blixt från klar himmel. Allt verkade så perfekt. Graviditeten hade varit lättsam och alla underdsökningar visade att allt såg perfekt ut. Han var helt genomsnittlig på alla värden. Och så slutar han bara andas en dag. Vi har inte fått svar från obduktionen ännu, men verkar som att det var krybbedöd i magen. Känns så onödigt att ett helt friskt barn bara ska sluta andas helt plötsligt. Jag har googlat efter information om hur man kan motverka krybbedöd i magen, och det är svårt att hitta något. Rökning i svangerskapet är en sak som ökar risken för det, och jag röker aldrig! En annan faktor är att äldre kvinnor råkar ut för det oftare. Jag är bara 27. Risken är större med pojkar än flickor dock. Jag hade en pojke.

 

En annan sak jag läste var att man efter vecka 25 bör sova på vänster sida. Det ger bättre oxygen och cirkulation till babyn. Och kan motverka att krybbedöd sker. Jag sov på både vänster och höger sida. Nästa gång ska jag försöka allt jag kan med vänster sida. Men man måste ju eg. byta sovställning då och då för att kunna somna och för att inte få ont... Och detta med krybbedöd är svårt oavsett att göra nåt åt.

 

Anonym poster: 947b286a1069edb0034dff0b83b2e776

[Kremtopp]

Sender deg en varm klem ♥ ord blir fattige i slike stunder..

[monixxa]

Sender deg mine varmeste tanker!

Mistet selv vår lille Emil 4 dager før dere mistet deres kjære Elliot, og går nå og venter på (forhåpentligvis) et svar på hva som har skjedd.

Ønsker deg alt det beste for tiden fremover og håper dere får den hjelpen dere trenger!

 

Varme klemmer fra en annen englemamma, Monica

[Anonym bruker]

Så ufattelig vondt

Stor klem til deg

 

Anonym poster: 356eb670f67b62d01b9a63f198b8dbbc