Den verste kjærlighetssorgen?

[Anonym bruker]

I kjøkkenet sitter mannen min och spelar monopol med sin sønn, i sovrummet ligger vår gemensamma dotter och sover. Jag sitter i stua och bara gråter fordi jag inners inne vet att ekteskapet vårt går mot sitt slut...

 

Jag har sökt i så många forum runt om på internet och överallt finner jag folk som har problem med sina äktenskap. Det är problem som otroskap, förälskelse i en annan, män som inte vill hjälpa till hemma eller som alltid skriker på barnen, damer som blir fysiskt og/eller psykiskt misshandlade osv osv. Det verkar finnas så många olyckliga människor där ute som har "goda" grunder att lämna sin ektefelle, så som i exemplene ovan.

Däremot finner jag ingenting om den situationen jag befinner mig i. Jag verkar vara helt ensam om att ha kärlekssorg i mitt äktenskap utan att det ligger misshandel eller otroskap till grund. Jag har världens bästa man, jag skojar inte. Förutom att han är en fantastisk far är han också en helt otrolig make: Han visar på många sätt att han älskar mig (han är en av få män som faktiskt spontankøper blomster till mig), han lyssnar till mina behov och respekterar mig och mina verdier. Det första han gjorde när han mötte mina föräldrar (de bor 100 mil undan oss) var att köpa ett feriehus till oss i närheten så att vi skulle kunna besöka dem ofta. När jag tänker efter finner jag ingenting att klaga på med honom.

 

Varför känns det så här? VARFöR?! Jag har sådana skuldkänslor och jag börjar tycka riktigt illa om mig själv.

Vad ska jag göra? Vi har ju så mycket att kämpa för. Finns det någon här inne som känner igen sig?

 

PS. Jag är arbetsledig och har gått hemma med vår dotter i 1,5 år, dessutom har jag utvecklat ångest. Kanske det egentligen beror på det och inte på honom? Men varför är det honom och vårt äktenskap jag tänker på när jag mår dåligt?

 

Jag förväntar mig inte att någon ska kunna hjälpa mig med det här, men jag känner att jag måste få det ur mig!

 

- Olyckliga mamman.

[#Ariadne#]

Kjære deg , oppsøk hjelp. Høres fryktelig ut å ha det sånn .. Og som du sier dere har så mye å kjempe for ! Få hjelp mot angsten , få litt å fylle dagene med og prøv å finne tilbake til de gode følelsene for mannen . Masse lykke til :-)

[Annthe og gutta :)]

Jeg syns det høres ut som du er deprimert jeg... Og man skal -aldri- ta avgjørelser angående noe så stort når man er deprimert, man er rett og slett ikke seg selv. Jeg syns du burde snakke med legen din og høre om muligheten til å få hjelp til å håndtere dette, og nyt at mannen din tar vare på deg Når du kommer deg ovenpå igjen så tror jeg nok du vil endre syn på ham, for det høres jo ut som dere har et veldig fint ekteskap egentlig, men at det kommer i skyggen for de mørke skyene på himmelen din...

[Elviras mamma]

Tack ska ni ha. Jag hoppas innerligt att det är själva depressionen som gör att jag får ångest och inte mitt förhållande med min man. Jag har väldigt svårt att tänka rationellt eller logiskt just nu och de onda tankarna tar väldigt enkelt över. Idag har jag gått omkring och kännt mig helt tom, hela dagen. Igår och dagen innan grät jag väldigt mycket och jag tror att jag skulle ha gjort det idag också om jag inte var så sliten.

På tisdag ska jag på parterapi - ensam. Jag vill göra ett besök utan min man först eftersom jag tror det blir enklare för mig att förklara terapeuten mina tankar då.

 

Oh, som jag hoppas att detta kommer att lösa sig, skilsmässa känns som det mest förfärliga som kan hända. Nu finns det säkert många skilda föräldrar där ute som upplevt skilsmässan som något positivt, men för mig är det min största fruktan.

 

Det svåraste just nu är att dels orka vara glad och leken med min dotter, men också att inte visa min styvson att jag mår dåligt. Han har upplevt flera kjærstebrudd hos sin mamma och det har tagit ganska hårt på honom. Här hos oss har han alltid likt sig bäst eftersom vi har varit hans trygga och stabila familj.

Jag är verkligen rädd för att såra barnen, det får bara inte ske.

 

Jävla skit...

[Anonym bruker]

Ta kontakt med fastlegen din og få en henvisning til psykolog. Eller snakk med en helsesøster på helsestasjonen i din kommune, de tror jeg også har noen tilbud om hjelp så lenge du har små barn.

Håper du finner ut av dette, hvis du elsker mannen din så ikke gi opp på han. Han hørtes for god ut til å være sann! ønsker deg lykke til

[Gjest yrild]

Jeg kan bare si at jeg kjenner meg veldig igjen i det du skriver og jeg tror at du trenger hjelp for å kunne være i dette forholdet.

 

I alle mine forhold før min mann har jeg kjent på sånne følelser og jeg hadde nok følt på det med min mann også hvis jeg ikke hadde hatt et slags sammenbrudd (panikkangst) i begynnelsen av vårt forhold (som ikke hadde noe med ham å gjøre) som førte til at jeg gikk litt over et år til psykolog. Gjennom terapi lærte jeg å sette grenser og kjenne etter hva jeg egentlig ville, som førte til at jeg ble mye lykkeligere :-) Jeg håper at du kan finne ut av det også for at du har en bra mann det tror jeg du vet :-)

 

Lykke til

[Anonym bruker]

Ta kontakt med fastlegen din og få en henvisning til psykolog. Eller snakk med en helsesøster på helsestasjonen i din kommune, de tror jeg også har noen tilbud om hjelp så lenge du har små barn.

Håper du finner ut av dette, hvis du elsker mannen din så ikke gi opp på han. Han hørtes for god ut til å være sann! ønsker deg lykke til

 

Jag har redan pratat med min fastläkare, men han ansåg att mitt tillstånd inte var allvarligt nog att diagnostera och därmed kunde han inte hänvisa mig till psykolog. Han tipsade dock om familierådgivning eller "familjekontor" som det tydligen heter, vilket är ett gratis tilbud och man behöver inte hänvisning från läkare. Dit ska jag på tisdag och jag hoppas att det är vad vi behöver.

Jag förstår verkligen inte varför det har blivit såhär. T.ex: Min syster och hennes kille krånglar ganska ofta och då smäller de och kjefter så det ryker! Han kan vara riktigt dust ibland och presenterar ofta goda grunder till att han bör dumpas (tycker jag iaf), men emellan bråken är de såååå kära och pussiga och allt det där. Jag och min man bråkar i princip aldrig. Jag tror jag kan räkna på én hand alla gånger vi har bråkat och vi har varit sammen i 5 år. Kanske jag har ett för lite turbulent förhållande? Det låter ju inte klokt isåfall.

[Anonym bruker]

Jeg kjenner meg veldig godt igjen i det du skriver. Jeg har uten tvil verdens mest omtenksomme og snille samboer, han vil meg og barna bare det beste og stiller opp for oss alle på alle måter. Likevel har jeg perioder da jeg føler at ekteskapet er bare negativt og at jeg vil komme meg unna. Det tok lang tid før jeg klarte å identifisere det egentlig problemet. Som jo er meg!

 

Jeg merker at i perioder der jeg tar lite vare på meg selv, eller har lite å gjøre etc, så går det veldig utover parforholdet. Man må ha et interessant liv selv og trives med seg selv før man kan forvente at det skal være "problemfritt" å leve med en annen. Jeg merker det bare jeg har vært syk en uke. Da begynner jeg å tenke at jeg må gå fra samboeren etc. Jeg blir rett og slett helt tussete og ser for meg at det er løsningen etc. Da jeg gikk hjemme et år og sank lenger og lenger ned og ble mer og mer asosial hadde vi et forferdelig samliv. Da jeg fikk jobb gikk det plutselig mye bedre. Men jeg må fortsatt passe på, for tankene kommer som sagt tilbake iblant.

 

Det er vanskelig å forklare, men jeg tror hvertfall det jeg har prøvd å beskrive er omtrent som du har det.

[Anonym bruker]

Jeg kan bare si at jeg kjenner meg veldig igjen i det du skriver og jeg tror at du trenger hjelp for å kunne være i dette forholdet.

 

I alle mine forhold før min mann har jeg kjent på sånne følelser og jeg hadde nok følt på det med min mann også hvis jeg ikke hadde hatt et slags sammenbrudd (panikkangst) i begynnelsen av vårt forhold (som ikke hadde noe med ham å gjøre) som førte til at jeg gikk litt over et år til psykolog. Gjennom terapi lærte jeg å sette grenser og kjenne etter hva jeg egentlig ville, som førte til at jeg ble mye lykkeligere :-) Jeg håper at du kan finne ut av det også for at du har en bra mann det tror jeg du vet :-)

 

Lykke til

 

Tack. Ja, att jag behöver hjälp är det nog inga tivel om, det inser jag nu. Jag har aldrig tidigare haft ångest och har jag någon gång haft det jobbigt psykiskt har jag varit flink till att vara min egen psykolog. Jag är och har alltid varit en ganska så förnuftig person. Denna gång dock, är jag rädd för att jag kan göra mer skada än nytta om jag själv försöker utreda mig situation.

Det är för mig så som du skriver: alla mina tidigare förhållande har jag avslutat pga dessa känslor. Rättare sagt så har väl känslorna - läs kärleken - försvunnit, men det har alla de tidigare gångerna inte gjort så mycket eftersom jag vetat med säkerhet att dessa förhållanden ändå skulle ta slut en dag. Det var ju alsolut inte vad jag hade tänkt mig denna gång och därför blir jag så himla rädd när dessa bekanta känslor kommer smygande. Det är verkligen superjobbigt! Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt. De senaste två månaderna har varit så jobbiga att jag även har mått dåligt fysiskt. Varje gång ångesten sätter in som värst blir jag väldigt dålig i magen och jar får en mensliknande blödning, typ mellanblödning. Det hjälper inte direkt på ångesten :/

Nu vill dessutom svigerfar köpa hus till oss(!). Vår efterlängtade dröm är inom räckhåll och jag känner att jag vill kräkas. Allt är bara så fel, så fel.

[Anonym bruker]

Jeg kjenner meg veldig godt igjen i det du skriver. Jeg har uten tvil verdens mest omtenksomme og snille samboer, han vil meg og barna bare det beste og stiller opp for oss alle på alle måter. Likevel har jeg perioder da jeg føler at ekteskapet er bare negativt og at jeg vil komme meg unna. Det tok lang tid før jeg klarte å identifisere det egentlig problemet. Som jo er meg!

 

Jeg merker at i perioder der jeg tar lite vare på meg selv, eller har lite å gjøre etc, så går det veldig utover parforholdet. Man må ha et interessant liv selv og trives med seg selv før man kan forvente at det skal være "problemfritt" å leve med en annen. Jeg merker det bare jeg har vært syk en uke. Da begynner jeg å tenke at jeg må gå fra samboeren etc. Jeg blir rett og slett helt tussete og ser for meg at det er løsningen etc. Da jeg gikk hjemme et år og sank lenger og lenger ned og ble mer og mer asosial hadde vi et forferdelig samliv. Da jeg fikk jobb gikk det plutselig mye bedre. Men jeg må fortsatt passe på, for tankene kommer som sagt tilbake iblant.

 

Det er vanskelig å forklare, men jeg tror hvertfall det jeg har prøvd å beskrive er omtrent som du har det.

 

Det låter väldigt likt som jag har det. Jag blev sjukskriven i maj 2010 då jag var i 4:e månaden (jag hatade mitt jobb till de grader att jag var rädd att skada barnet i magen om jag fortsatte att jobba). Efter mammaperm gick jag tillbaka för att jobba de 3 månader som var uppsägningstiden. Firman gick heldigvis i konkurs lagom nog till att jag var klar med perm. Så med andra ord har jag sedan våren 2010 - om man bortser från de tre månaderna jag jobbade i 2011 - gått hemma utan jobb och med ett knapert socialliv. På den ena sidan är jag förvånad över att jag inte tacklar att vara arbetsledig: Jag hatade verkligen mitt jobb och jag har egentligen alltid drömt om ett liv utan arbetskrav. På den andra sidan är jag inte oförstående att en situation som min kan leda till depression. Det som jag dock inte förstår är hur och varför det ska vara just mitt samliv och mina känslor för min man som blir fokus för min ångest. Varför inte något annat? Varför kan jag inte bli ledsen och förtvivlad över att jag inte har venner eller att jag inte är snygg nog eller något liknande "vanligt" fokus? Jag förstår det bara inte.

[Anonym bruker]

Nei, det er jeg enig i. Jeg vet heller ikke hvorfor det skal gå utover mannen og samlivet. Kanskje fordi det i utgangspunktet er en utfordring å skulle leve med noen man ikke har vokst opp med. Eller fordi det skjuler seg en slags misunnelse over av at han klarer livet så bra. Eller fordi det er han man kjenner best og er tryggest på - utenom barna, men de prøver man alltid å skåne best mulig. Eller, eller..

[Anonym bruker]

# 11 er samme som # 8 forresten

 

Jeg tenkte på noe mer. Du bor langt unna din familie. Kan det spille inn? Da jeg var arbeidsledig og alt var som verst bodde jeg 65 mil unna min familie. Og nå i ettertid ser jeg at det forverret det hele. Da hadde jeg ikke engang dem i min ensomhet..

[Anonym bruker]

# 11 er samme som # 8 forresten

 

Jeg tenkte på noe mer. Du bor langt unna din familie. Kan det spille inn? Da jeg var arbeidsledig og alt var som verst bodde jeg 65 mil unna min familie. Og nå i ettertid ser jeg at det forverret det hele. Da hadde jeg ikke engang dem i min ensomhet..

 

Ja och nej. Min mor och far bor i norsverige 100 mil bort, men min syster - som också är min bästa vän - bor i lägenheten under oss. Så med henne har jag ju en av de allra viktigaste bitara ur familjen nära mig. Jag har berättat för henne, men inte så djuptgående eftersom jag egentligen inte orkar prata om det, speciellt de dagar som det känns lite bättre. Mor och far har jag inte fortalt någonting eftersom de bara skulle oroa ihjäl sig där borta. Det är nog illa att de så sällan träffar sitt barnbarn, men de skulle inte klara av att veta att deras dotter - hon som har lyckats sååå bra i livet - är deprimerad. Det vill jag bespara dem och därmed måste jag ljuga när de ringer och undrar hur allt går med oss.

 

Jag satsar egentligen på att allt kommer att ordna sig när dottern kommer in på barnehage till hösten och när jag får ett jobb och kommer in i en mer normal vardag. Det som jag gruvar mig till är ifall jag vid den tidspunkten är så svag och nede att jag inte klarar av att ta ett jobb. Det hade varit katastrof! Men nu ska jag inte ta ut sorgen på förskott - det kan ju hända att allt går skitbra, vem vet... Jag ser iaf fram emot att få arbetskamrater, snälla sådana vilket jag inte har haft förr.