Uff, nå har jeg så dårlig samvittighet...

[Anonym bruker]

sendte førsteklassingen min avgårde til skolen etter mye kjefting og krangling. Og så sitter jeg igjen her hjemme med kjempedårlig samvittighet for alt jeg sa til han. Stakkars liten...

 

Og så skal han jo til pappaen etter skolen i dag også. Tror jeg må hente han tidligere slik at jeg får pratet med han før helgen. Orker ikke å gå hele helgen uten å få fortelle han at jeg sa masse dumme ting som en mamma ikke skal si.

 

Uff og uff så vanskelig det er å være mamma av og til...

 

Vet ikke helt hva jeg ville med dette men måtte bare få det ut et sted...

[Anonym bruker]

Uff, ja det er ikke alltid så enkelt det der og jeg tror jeg kan si, med hånden på hjertet, at 99,9% av oss, både mødre og fedre, innimellom sier ting vi ikke mener, blir frustrerte, kjefter og smeller litt.

Kjenner til den dårlige samvittigheten som kommer snikende, men rist det av deg. Nå er gutten på skolen med kompiser og jeg skal vedde på at han har glemt det allerede

 

God helg :-)

[Anonym bruker]

Hadde en aldri så liten krangel med min på 7 og i morges.

Han som roter vekk gymsokker og skriver lekser på feil side så jeg trodde den ikke var gjort samt morgengretne meg ble ikke bra

Rakk heldigvis å si unnskyld før han gikk.

Men føler meg ikke så glad her jeg sitter.

 

Så forstår deg godt...

[Anonym bruker]

Kanskje du skulle forsøke å uttrykke deg litt annerledes når du blir sint?

 

Snakk om deg selv, dine følelser og hvorfor du føler sånn.

 

Da blir det mindre beskyldninger, barnet føler seg ikke tråkket på og du får ikke noe å ha dårlig samvittighet for i ettertid.

 

Feks sier mange: Du må skynde deg! Nå blir vi for seine igjen! Du kan ikke somle på den måten.

I stedet kan man si: Jeg blir så irritert når vi ikke kommer oss avgårde! Nå må vi skynde oss! Kan du kle på deg så fort du kan.

 

Poenget er at du bør fokusere på "jeg" og ikke "du".

 

Gi det et forsøk, det føles mye bedre både for deg og barnet.

[Anonym bruker]

Takker for tilbakemeldinger og litt "trøstende ord".

 

Vet jeg bør si ting i en litt annen vending når det koker over for meg men det er jammen ikke lett der og da. Er sikkert noe jeg kan øve meg på så der har jeg en utfordring.

 

HI

[Anonym bruker]

Kanskje du skulle forsøke å uttrykke deg litt annerledes når du blir sint?

 

Snakk om deg selv, dine følelser og hvorfor du føler sånn.

 

Da blir det mindre beskyldninger, barnet føler seg ikke tråkket på og du får ikke noe å ha dårlig samvittighet for i ettertid.

 

Feks sier mange: Du må skynde deg! Nå blir vi for seine igjen! Du kan ikke somle på den måten.

I stedet kan man si: Jeg blir så irritert når vi ikke kommer oss avgårde! Nå må vi skynde oss! Kan du kle på deg så fort du kan.

 

Poenget er at du bør fokusere på "jeg" og ikke "du".

 

Gi det et forsøk, det føles mye bedre både for deg og barnet.

 

Hvorfor skal en fokusere på "jeg"/ meg, når det er "du" som er grunnen til situasjonen?

 

Hvor mange barn har du, og hvor gamle er de?

 

Jeg er utdannet sosialpedagog, men hjemme er jeg mamma og ikke pedagog. Jeg vet hva jeg _bør_ gjøre, men med egne barn er det ikke like lett gitt!!

[Anonym bruker]

Men har du tenkt å hente ungen tidligere på skolen for det?

[Anonym bruker]

Kjenner meg igjen i dette! Huff... Det er riktig å si unnskyld hvis man har gått over streken.

 

En annen ting er at man kanskje må ta tak i hva som skjedde, og gjøre noe for at det ikke skal skje igjen! Det er en jobb for den voksne i situasjonen. Snakk med barnet og gjøre en avtale kanskje? "Hvis mamma sier at slik-og-slik, kan du da gjøre sånn-og-sånn?"

[Lilje Sille ♀♀♂]

Denne historien er nydelig, og en oppvekker!

 

När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig

själv

 

Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

 

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!

Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid ...att älska dig! Jag är nyfiken älskling… älskar du dig själv också?

H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.

Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!

H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.

Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?

H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?

Jag: Ja…?

H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?

Jag: Ja.

H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.

Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.

H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?

Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.

H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

 

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.

 

Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.

Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.

Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.

 

Vad tror du?

[litekreativtbrukernavn]

Hjelpes... Skulle tro at vår generasjons barn var laget av porselen!

 

Jada, jeg er for "pedagogisk tilnærming" ved at man setter seg i øyehøyde, snakker så rolig man kan, forklarer konsekvenser og gir alternativer osv...

Men herlighet, unger må tåle å få kjeft også uten at vi detter helt i kjelleren da...

 

Sier ikke at alt min mor gjorde var rett, men de hadde ikke Jesper Juul, "nanny 911" og Gro Nylander pedagogikk å lene seg på -Og vi kom ut i andre enden av oppveksten rimelig normale.

 

Det er lov å bli sint på ungen, når h*n gjør noe galt. Fint at man ber om unnskyldning når man vet at man gikk for langt -Men blir litt irritert over de som omtrent fremlegger det som om man har ødlagt ungen for livet pga en dårlig morgen...

[Anonym bruker]

Kanskje du skulle forsøke å uttrykke deg litt annerledes når du blir sint?

 

Snakk om deg selv, dine følelser og hvorfor du føler sånn.

 

Da blir det mindre beskyldninger, barnet føler seg ikke tråkket på og du får ikke noe å ha dårlig samvittighet for i ettertid.

 

Feks sier mange: Du må skynde deg! Nå blir vi for seine igjen! Du kan ikke somle på den måten.

I stedet kan man si: Jeg blir så irritert når vi ikke kommer oss avgårde! Nå må vi skynde oss! Kan du kle på deg så fort du kan.

 

Poenget er at du bør fokusere på "jeg" og ikke "du".

 

Gi det et forsøk, det føles mye bedre både for deg og barnet.

 

Hvorfor skal en fokusere på "jeg"/ meg, når det er "du" som er grunnen til situasjonen?

 

Hvor mange barn har du, og hvor gamle er de?

 

Jeg er utdannet sosialpedagog, men hjemme er jeg mamma og ikke pedagog. Jeg vet hva jeg _bør_ gjøre, men med egne barn er det ikke like lett gitt!!

 

Ja det var jo også en fin innstilling gitt: "hjemme er jeg bare mamma så da trenger jeg ikke fokusere på å forbedre meg selv eller relasjonen til barna mine"

 

Hvorfor skal man fokusere på "jeg"? Fordi når man bruker "du" så sier du til barnet at det er ham/henne som ER problemet. Og det er det vel strengt tatt ikke?

 

Vi trenger ikke ta med oss alt av vrakgods fra vår foreldregenerasjon. Det er lov å forsøke å gjøre ting bedre. Nei, det er ikke alltid like lett, men det bør ikke forhindre oss fra å forsøke.