Dilemma når familien blir blanda drops

[Gjest Gurimamma]

Jeg har et aldri så lite dilemma med pappas kone.

 

Foreldrene mine ble skilt når jeg var 7 år og nokså kjapt etter det kom det en ny dame inn i bildet.

Etter noen og tjuår giftet de seg og jeg måtte bare innse at på tross av at vi aldri kom særlig godt over ens, så ble hun altså min stemor.

De fikk etter hvert en datter sammen, som nå begynner å bli voksen.

Greia er at min stemor alltid har behandlet oss "søsken" forskjellig. Min bror og jeg som er biologiske søsken har alltid hatt nokså klare regler og hatt det relativt strengt, mens min halvsøster slipper unna med alt og er den typiske appåklatten.

Jeg har alltid følt at jeg ikke er god nok for min stemor og har etter hvert lært meg å leve greit med dette (har tatt avstand fra henne og lar "kjernefamilien" leve sitt liv, mens jeg konsentrerer meg om mitt).

 

Nå som samboeren og jeg venter en liten i neste mnd, har jeg/vi blitt langt mere intrs for min stemor.

Min biologiske mor er ikke lengre i bildet, så stemor anser seg da som bestemor til mitt barn.

Siden min halvsøster er homofil og ikke uten videre kan bringe barnebarn, så virker det som jeg igjen er "nødløsningen".

 

Vet ikke hvordan jeg skal få sakt dette til henne uten å lage masse oppstyr og sjau i familien.

Og er det egoistisk av meg å ikke ønske henne som "bestemor" ??

Argumentet mitt er at når hun ikke kunne akseptere bror/meg, så skjønner jeg ikke hvorfor barnet mitt brått er så intrs for henne- utover å erstatte at hennes eget barn ikke med det første blir mor.

 

En annen side av saken er at mitt barn ikke får noen mormor og er det ubetenksomt av meg å avvise stemor i så måte ?

 

Hadde blitt glad for konstruktive tilbakemeldinger

[Lycklig 2 barnsmamma]

Ingen lätt situation!

Min biologiska pappa har aldrig varit där för mig under min uppväxt. Min mamma har gift om sig med en som hon har varit tillsammans med i över 13 år. Det var ju i vuxen ålder för mig. Nu har det sig så att vi har ett väldigt gott förhållande till mammas nya mann, han är världens goaste. Och han förväntade aldrig att vi skulle säga morfar till barnen när det gäller honom - det blir han bara rört av!

MEN hade detta varit en situation som du sitter i så hade jag faktiskt, tja nu vet inte jag din årsak till att din mamma inte är i bilden. Är det så att hon har gått bort - då tycker jag det är väldigt viktigt att förklara att mormor är i himlen och heller finna på ett annat kallenamn till stemor.

Oavsett grunn, det är ni som är föräldrar - ni bestämmer! Och jag kan lova dig att tar du inte tag i detta nu kommer detta vara väldigt sårande i senare tid och kanske lite förvirrande för barnet också. När du har fött så ska jag lova dig att då är man i vart fall sårbar för sådana här situationer och kommentarer... Det erfarte jag från sist gång

Men måste bara säga att det är ju så typiskt att det är en mormor detta handlar om, menn hade aldrig betett sig så här. Och jag förstår gott att du blir upprört över att ja NU passar det när hon har sett att sitt eget tåg har gått. Tragiskt är det ju också för hennes dotter som är lesbisk tar säkert väldigt när sig av detta också.

Men prova att hitta ett annat kalle namn till henne och om du inte orkar ta diskutionen med henne kan du första gången hon möter bebisen säga lite pent " och här är "nenna" eller vill du gå till bla bla bla.." förstår du vad jag menar? hihi

Kan säga att min svigermor inte vill bli kallad för farmor utan har ett annat kallenamn från tidigare barnebarn som inte klarade att säga farmor.. när vi sa på sjukhuset här får du kosa lite med farmor så fick jag ett STRÄNGT blick och en kommentar som nej jag ska inte bli kallad farmor - det ska vara xxx.... herregud! kärringar säger jag bara!

Men som sagt - det är ni som är föräldrar - ni bestämmer - glöm inte det!

[Gjest Gurimamma]

Tusen takk for flott svar

 

Du har mange gode poeng og jeg er såå enig med deg i at dette selvfølgelig måtte komme fra et mormor-perspektiv hehe.

Er noe sårt over det når det kommer til barn og oss kvinner.

 

Faktisk treffer jeg faren min på tomannshånd om ikke så lenge (vi bor et godt stykke fra hverandre) og jeg kan jo lufte det for ham først. Heldigvis er han en oppegående mann.

 

Atter en gang takk for at du tok deg tid

[Siripiri venter nr.3]

Jeg har vært borte i et lignende dilema med min manns "stemor". Skal spare deg for hele historien, men poenget er at jeg var bitter på henne og ønsket innerst inne å straffe henne for ting hun hadde sagt/gjort mot meg og min mann tidligere. Heldigvis klarte vi å legge stolthet til side den gangen vi ble foreldre for første gang for 7 år siden. Hun har aldri vært noe annet enn en helt fantastisk farmor, og selv om jeg stadig har konflikter med henne er jeg veldig glad for at jeg har klart å holde barna mine utenfor disse. Jeg tenker at besteforeldre (biologiske eller ikke) er en fantask gave til barna og at hvis du klarer å gi din fars kone en sjanse som bestemor kan det godt hende du blir positivt overasket. Prøv for ditt barns skyld!

[Gjest Gurimamma]

Noe å tenke på Siripiri..

Trenger nok litt tid til å modne den tanken, men takk for innspillet