Hej alla föräldrar

[Gjest]

Jag är kär i en kvinna och vill älska med henne. Jag är otroligt attraherad av henne. Vi är nära vänner och umgås dagligen. Problemet är att det inte går. Hon är gift och har två barn och det sista jag vill är att förstöra för henne. Vår relation är väldigt mycket uppbyggd på att vara bra för varandra och föra våra liv framåt på ett positivt sätt. Själv är jag singel. Att inte kunna leva våra känslor känns väldigt jobbigt.

 

Vad skall jag göra? Finns det någon som har erfarenhet av en liknande situation som kan dela med sig av sin erfarenhet?

 

För mig känns det omöjligt att tänka mig en relation med någon annan eftersom jag är så kär.

[Den heldige eier av ett barn]

Er vel ikke så mye annet å gjøre enn å spørre om hun føler det samme. Gjør hun ikke det, så får du glemme henne. Enkelt og greit;)

[Gjest]

Hon känner detsamma....

 

Men hon är ju gift. Äktenskapet är inte utan problem förstås, men det är inte heller lätt att lämna. Hon har känslor för sin man och tänker på sina barn.

[Gjest]

..

[tante grusom master of law]

Det är ju ingenting du kan göra i denna situation. Det är hon som måste göra ett val, om att stanna eller bli hos sin man...

[Gjest]

Jag vet, det är inte det mina fråga handlade om så mycket, utan mer om hur jag kan hitta en balans i min tillvaro i en situation som denna.

 

Hur kan jag leva i en nära relation som denna och bära dessa känslor utan att bli sliten av frustration?

[Gjest]

1. jag går in och tar henne

2. jag är med henne som nu, men har ett sexuellt förhållande med någon annan på sidan om

3. Jag fortsätter som nu (och blir långsamt galen)

 

[Gjest]

...

[Vålerenga12 m/ 3 små]

2 eller 3.

Det er hun som må ta valget, ikke du. Du kan ikke presse henne, da skyver du henne iallefall enda mer fra deg om hun ikke vil.

 

[Gjest]

Jag vet det, jag försöker verkligen att inte sätta någon press på henne. Men jag skulle uppskatta om någon som har varit i samma situation har några råd eller insikter.

[Gjest]

Be om at hun tar en avgjørelse. Er svaret nei, bør du for din egen del ta et steg tilbake/bort fra henne. Vær mindre sammen med henne.

[Tøysetipp]

Vært i nesten samme situasjon, bare omvendt. Jeg var gift med en mann og hadde barn.

 

Jeg gikk i fra han, hadde også følelser for han, var skremt, redd, likevel innså jeg at det ikke var rett å leve med en mann.

 

Hva med å gi henne tid? Et alternativ er at hun etterhvert innser at hun ikke kan leve et liv uten deg og gir etter for begjæret. Det er ikke gjort i en håndvending. Jeg brukte et halvt år fra jeg innså at jeg var lesbisk til jeg gikk i fra ham.

 

Noe mer om mitt liv vil jeg ikke utbasunere her i all offentlighet. Er det noe mer du vil vite så kan du sende meg en PM.

 

Lykke til, mitt råd er å være tålmodig. La tanken få modnes og bearbeides, det er et stort steg ut i en ukjent verden.

 

Håper det ordner seg til det beste for dere:-)

[Jordbæret <3]

Jeg har vært i akkurat samme situasjon. Nå vet jeg ikke hvor lenge dette har vart for dere, men jeg anbefaler dere å vente en tid. Når det går noen mnd kan det hende dere føler annerledes og da kan dere være glade for at dere ikke gjorde noe overilet.

 

Jeg og min kjære prøvde å være fra hverandre, men det ble for tungt. Vi valgte å satse på hverandre og har ikke angret en dag på det. Det ble en stygg skilsmisse for min del, men nå, manger år etterpå var det virkelig verdt det. Jeg kunne aldri levd uten han, det ville ikke blitt noe annet enn et halvt liv. Mitt ekteskap var dødt fra før, så det var ikke noe problem, men min eks var psykisk syk og derfor ble alt så vanskelig.

 

Men vent en tid og se det an, er mitt råd...

[Gjest]

Tack för era svar, Tøysetipp och Anonymamma! Jag försöker verkligen att inte ställa henne mot väggen och pressa henne på svar innan hon är redo. Saker och ting måste ha tid att växa enligt vad de kan och jag försöker bara ge dem näring och plats så att jag inte stryper känslorna genom att vara ovarsam innan beslut har mognat ordentligt.

 

Hur visste ni vad som var det rätta beslutet för er?

[Tøysetipp]

Vanskelig situasjon, føler med dere begge to.

 

Jeg var ærlig med ham fra første dag jeg fikk disse følelsene for denne kvinnen. Etterhvert skjønte at jeg ikke kunne skyve det foran meg. Jeg stilte han et ultimatum, å la meg få være med en kvinne og prøve det ut, eller la meg gå. Han valgte det siste. Vi gikk til parterapi og jeg prøvde å gjøre det så smertefritt som mulig og så rett som mulig.

 

Det var veldig blandede følelser. Følelse av begjær og lyst, men også svik og redsel. Likevel forstod jeg at livet med ham var over. Og at det å være med en kvinne gav meg det jeg ikke visste jeg hadde manglet ved det å være med en mann.

 

Det tok tid før jeg turte å venne meg til tanken og det tok tid å komme meg helt bort fra ham. Vi er fortsatt gode venner, og jeg er glad for at jeg gjorde det så rederlig og ærlig som jeg/vi gjorde det. Han støttet meg i prosessen med å komme ut, og har alltid stått ved min side.

 

Han var den eneste mannen jeg har følt meg "hel" med både mentalt og fysisk, likevel var/er det ikke tilstrekkelig nok.

 

Hennes ektemann fortjener også å bli elsket av en kvinne som gjengjelder hans følelser, det er jo en tredjepart oppi dette også. Hva føler hun selv? At hun er bifil? Jeg trodde det helt i starten, til tanken fikk modnes en stund og jeg følte meg trygg på at jeg var lesbisk.

[Gjest]

Jag är man, men vår situation har ändå mycket gemensamt.

 

Det handlar ju i slutändan inte så mycket om kön utan att vara tillsammans med en människa som är bra för en och leva ett fullt liv, som du säger. Hon är gift men vi är bra för varandra på många sätt, och jag har egenskaper som hon saknar i sitt äktenskap. Att vi är så nära varandra har många orsaker och att vi passar mycket bra tillsammans är bara en av dem.

 

Vi är väldigt öppna om våra känslor och hennes man vet om dem. Hon går i terapi med sin man om svårigheter i äktenskapet, men han är liksom din ex en god man och de är väldigt öppna med varandra och väldigt goda vänner.

[Gjest]

....