Vanskelige tanker.....

[Anonym bruker]

Hei!

 

Velger å være anonym denne gangen da dette er mine innerste tanker...

 

Jeg sliter litt i etterkant av fødselen i forhold til min mann. Vi har vært sammen i mange år, og under graviditeten kom vi nærmere hverandre enn noen gang. Vi hadde det helt topp. Men nå etter at vi fikk barn, klarer jeg han nesten ikke. Synes det er ekkelt han tar på meg, ikke vært i nærheten av sex en gang og gruer meg til den dagen kommer.....Han er verdens snilleste og jeg får så vondt inni meg når jeg føler det slikt. Jeg har kun fokus på babyen om dagen, noe som forsåvidt ikke er så rart når man er førstegangs. Kritiserer han for alt som har med babyen å gjøre, enda han egentlig er kjempeflink, han steller, bader og koser masse. Men jeg finner de utroligste ting å pirke på, og han er jo ikke vant med så små barn stakkar, så jeg vet det sårer når han prøver så godt han kan. Jeg er mye alene med babyen siden han har en jobb som gjør at han er mye borte....Så jeg tror kanskje min oppførsel på en barnslig måte er en form for streff, for at jeg egentlig skulle ønske han var her med oss mer. Høres det fornuftig ut?

Hvorfor har det blitt sånn??

 

Vet ikke helt hva jeg ville med dette innlegget, måtte bare lufte tankene.......

[Anonym bruker]

vet ikke helt hvilke råd jeg skal gi,men jeg fikk vondt av mannen din og syns synd på han. Hva med at du bevisst prøver å være snill mot han? Du blir selv lykkelig viss du kan gjøre han lykkelig. Du får nok også mer overskudd etterhvert som babyen blir gamlere, å da kan det være godt å ha han det.For du er vel fortsatt glad i han?

Mitt tips er å gi han ros når han er flink,eller prøver så godt han kan.æDet føles jævlig når han blir såret når han gjør så godt han kan.

Det kan hende at det er noe annet som plager deg, ¨å at du lar det gå ut over han.

Så prøv å vær snill mot han så får du det mye bedre selv. Du er heldig som har en mann som prøver. Lykke til

[*Lucia*]

Hei!

 

Jeg kan godt forstå hvordan du har det. -og ja, jeg tror oppførselen din godt kan være en form for "straff" fordi du er mye alene.

 

Jeg kan jo godt prøve å forklare litt hvordan jeg har det om dagen for det er kanskje litt likt, selv om jeg ikke har noen fysiske problemer ovenfor mannen min (liker å kose osv)

 

Jeg blir 32 år og dette er vårt første barn. Jeg har alltid tenkt mye på meg selv og fått oppfylt mange av mine ønsker for livet. Jobb, reising osv osv som jeg hadde lyst til. Altså tenkt mye på meg selv. :-) Så treffer jeg mannen i mitt liv og i løpet at 2,5 år er vi gift og har barn. Mye har skjedd på kun kort tid og jeg har nesten ikke rukket å henge med i svingene.

 

For meg (og sikkert flere jenter) har jeg vært "Mamma" siden jeg fant ut at jeg var gravid 28 mars 2006. Plutselig ble mitt liv snudd opp ned, bråsluttet å røyke osv osv. Mannen min hadde jo ingen egentlige forandringer før vi ble foreldre i desember. Etter at mini kom er det jo jeg som er hjemme. Fra å kunne gjøre som jeg vil rekker jeg ikke nå å barbere leggene engang. Ikke at jeg klager!!! -men det er jo hyggelig å gjøre sånne ting også. :-) Savner det å kunne være MEG litt innimellom og kan dermed bli litt fort irritert og sur på mannen min når han f.eks drar på fotball. Han er jo tross alt ute hver dag på jobb. Det er kjempe teit, men det er nok bare hormonene som spiller oss et puss. Heldigvis er vi flinke til å prate og unnskylde oss på forkant (og i etterkant) hvis vi sier noen dumheter til hverandre.

 

Jeg er kjempe glad jeg har en mann som hjelper til så mye han kan og ønsker å hjelpe til. (skulle bare mangle mener jeg) Men det er klart at det har vært en kjempe stor forandring i livet mitt. Små ting som før var helt naturlig må nå planlegges nøye som barbering av legger, legge neglelakk osv. Ikke at det er så viktig, men for meg er det viktig at jeg føler meg litt som meg selv også.

 

Ikke missforstå meg; Vi planla å bli gravide og jeg elsker barnet mitt over alt. Men det er store forandringer som man umulig kan forutse når man er førstegangs.

 

Har også hørt at man skal få tilbud om gratis samlivskurs som foreldre. Dette er kanskje noe helsestasjonen kan hjelpe til med?

 

Dette var litt av mine tanker, ville bare dele dem så du ser at du ikke er alene. Selv om det er mye banale tanker og følelser så er det vanskelig å styre hormonene! :-)

 

Klem til deg!

 

 

[Gjest]

Hormonene kan holde et lite helvete med langt ut i barseltiden. Urasjonell oppførsel, vonde tanker og følelser.

Det kan ligge en liten depresjon i bunn.

 

Snakke med noen? lege, jordmor, helsesøster....

[Anonym bruker]

Skjønner deg veldig godt, men er veldig enig med anonym her også... Prøv å skryt av mannen din (han skryter sikkert av deg...)ta deg idet, og prøv å få tid for dere selv i blandt (det er veldig viktig) , så skal du se at du kommer tilbake til deg selv, og dere:)

[linneagudmundson]

 

obs! långt och personligt

 

tjoooo... Först och främst tycker jag det är bra att du inser att du gör fel, det skulle ju vara mycket värre om du bara gick på... Men shit vad du kommer ångra dig den dag du faktiskt ska ut på byn eller dra och fika eller göra saker och behöver att han tar sig av bebin. Det kommer komma dagar då du

a) är beroende av att kunna "slippa" ha bebi ett tag, och då måste han kunna känna att han gärna har barnet själv

och Du måste kunna slappna av lite var du än är, och

om ni ska separera (ursäkta om jag nämner det men är i lite samma situation själv) så kommer det bli ÄNNu viktigar eatt barnet i sinom tid är glad när hon ska till pappa och att de känner varandra.

jag menar bara att tiden nog går fortare än man tror, och att du bara kan tjäna på att barnet och pappan är så trygga som möjligt med varandra. ingen annan kan nånsin vara en bättre mamma för barnet än du, så du behöver inte vara rädd för konkurrens iallafall.

 

sen är det säkert bland annat så som du säger, att du straffar honom, och det tycker jag att du ska berätta så snart du bara har möjlighet. tänk om det var du som var tvungen att vara på jobb och så fort du kom hem fick du själv behandlingen som du ger honom. förr eller senare skulle du nog känna dig så oälskad och oönskad att du gav upp och drog?

 

annars vet jag inte, det där med äckelkänslorna... jag var jäkligt äcklad under graviditeten men det gick över så fort jag fött. gick elva dagar så började vi ha sex igen nästan som vanligt. Jag vill bara att du ska inse allvaret, att det kanske inte är så vanligt som du kanske tro att inte vilja kosa för att man blivit mor. Du kanske behöver bli ordentligt påsatt? :-) skämt åsido, läste att ibland måste männen tjata lite just för att nyblivna mammor helt enkelt glömmer bort att vilja ha sex.

önskar du verkligen att han var hemma mer så låt honom få veta det snarast, det går säkert att ordna dessutom.

men jag tror också att det kan ligga lite depression i bakgrunden. har själv slitit med det förr i tiden så jag är mycket uppmärksam på tecknen nu... men vad tror du om det? har det att göra med att du känner dig ful och okvinnlig? oälskad? avundsjuk på bebin? jag tänkte eftersom han ju är borta så mycket så kan man ju vilja ha all tid med honom när han väl är hemma?

 

annars har jag läst att man helt enkelt inte har nån rätt att säg ett pip till pappan, hur tokigt han än gör eller hur fel han än klär på barnet. för det är så mycket svårare för honom, barnet kommer faktiskt inte ta skada oavsett hur annorlunda du som mor hade gjort, och det enda sättet att lära sig är att få försöka. man ska hålla sig långt undan och sen berömma om fan hur fult han än har gjort, då skapar man en grund för att slippa stå ensam med allt ansvar senare i livet, och det är jag övertygad om att man kommer vilja upp, oavsett hur tajt man är med barnet nu när det är pyttelitet.

det är svårt när hon skriker men det låter alltid värre med skrik när nån annan har barnet än när man har det själv.

men prata med honom på riktigt. du förtjänar att att ha en ok relation och ska inte brhöva gruva dig för nånting!

 

stor klem och lycka till!

 

 

 

 

 

 

[Anonym bruker]

Må først få si tusen takk for alle svar.....tror dere har mye rett i det dere skriver.

 

Det er ikke noe alternativ å gå fra hverandre, ettersom jeg har forstått er faren fornøyd med tilværelsen som den er nå. Han er ikke så lett å få til å snakke om følelser og slik, men har prøvd å ymtet frampå noen ganger. Men han er jo ikke fornøyd med å være så mye borte fra oss da og driver å søker på andre jobber. Så han vet hvordan jeg føler det i forhold til det. Men når det er sagt så elsker vi hverandre, føler bare at ting er litt trått nå.

Jeg prøver også å rose han når han gjør ting bra,og bite i meg ting som irriterer meg. Men noen ganger glipper det bare ut av meg spydige bemerkninger......og det koster mye å be om unnskyldning, selv om jeg har gjort det noen ganger også....

Jeg håper nesten det bare er hormonene og ikke begynnelsen på en depresjon. Det vil vel tiden vise. Er dessverre ikke sånn samlivskurs her i kommunen hvor jeg bor.

Men igjen takk for alt dere delte med meg og lykkeønskninger! Håper det ordner seg med tiden....