Hei har noen en hjelpende hånd å gi en mor i nød, bekymret over min tilstand...(laaang min historie)

[Anonym bruker]

Jeg er førstegangsmor til en gutt på 6 mnd. Studerer siste året, har fantastisk samboer som jeg kommuniserer bra med, men null og niks energi så og si.

 

Kommer meg gjennom de skolefaga jeg tar, føler det går greit. Vil fullføre dette siste året. Fullførte med eksamen en mnd og en 6 uker etter fødsel, stolt over det.

 

Det som er problemet mitt er at jeg lurer på om jeg er syk. Jeg er så sinnsykt sliten, har aldri følt meg så elendig, og det tærer virkelig på samvittigheten min i forhold til ungen min. Han er ikke rota til det som skjer med meg, da har er snill som bare det. Han har sovet så og si hele natta siden han var et par måneder, legger seg tidlig, våkner i ca halv 7 - 7 tida. Jeg legger meg vanligvis ikke seinere enn halv 11 om kvelden.

 

Problemet mitt med at jeg er så sliten går ut på følgende: føler at jeg må samle krefter for å orke å bade ungen min, orker ikke å trille,(har trilla så og si nesten ikke noe i høst). Jeg vet jeg bør ut å menge meg, trene, gå tur, være på besøk, men har ikke energi selv om jeg vet det er best for meg. Karrer meg ut på babysang, og barseltreff et par ganger i mnd, i tillegg er jeg på butikken og handler to ganger i uka, det er det.

 

Jeg elsker ungen min over alt på jord, og føler meg velig tilknyttet han, men jeg er på ingen måte en totalt overbeskyttende og engstelig mor. Veldig avslappa i grunn. Men det plager meg at jeg har så lite energi og tiltakslyst, da det får meg til å bekymre meg enda mer på det som skjer. Trodde ting skulle bli bedre etterhvert, men det har blitt litt bra for så å bli verre nå. Føler meg nesten som da jeg nettopp hadde blitt mor i kroppen, (i forhold til energimengden).

 

Samvittigheten ovefor den lille gnager meg hver dag, nesten hele tiden fordi han betyr så mye for meg, og det gjør vondt at jeg ikke orker å gjøre alt det jeg har så inderlig lyst til. Det er fælt. Hadde veldig bekken vondt etter fødsel, noe som hindret meg i alle fine trilleturer jeg hadde forestillt meg å være ute på om denne våren. Det synest jeg var trist. Har familie, men alle som er rundt oss jobber fullt, eller pendler og er vekke i lengre perioder. Synest det er vanskelig å ta opp disse problemene med noen så nøyaktig som jeg her beskriver, føler at jeg syter og klager, og det er ikke det jeg vil folk skal tro om meg. Har løyet og sagt alt er topp til helsesøster og doktor. Har litt problemer med å snakke om mine private følelser med veninner og andre. Samboer vet noe av dette, men ikke at jeg fortsatt plages. Etter fødsel hadde jeg barseltårer lenge synest jeg, over de normale 2 ukene.

 

I våre familier er det i tillegg en del trøbblete forhold mellom besteforeldre som er skilte osv, det har og vært, konflikter relatert til dette rett etter fødsel, føler det påvirket mitt humør veldig.

 

Tror dere jeg er så sliten fordi jeg er deprimert? Bør jeg få hjelp? Kan noen være så snill å hjelpe meg, og fortelle om sin eller andres situasjon og hva de gjorde. Det vil jeg sette super pris på.

 

På forhånd tusen takk til alle som svarer på dette innlegget:) Å det var godt å sette ord på alt dette:)

PS. Tar jern og ginseng, har ikke hjulpet en dritt:)

 

 

[linneagudmundson]

 

kära du, vad begär du av dig själv, människa? Ingen orkar va 100% bra i relation, 100% bra som nybliven oerfaren mamma, 100 % bra i skolan och dessutom springa runt 100% och va hipp/energifylld/trilla på barseltreffar och gå på roliga grejer - Samt tycka att det är jätteskoj att bada ungen.

 

jag har inte fått bebin än men jag kan tänka mig att energin kommer bli märkligt och ojämt fördelad, och kanske inte alltid lagd med glädje på bebin då. det är ju en helt ny värld än den man levt i ända tills barnet kom. för att int etala om alla hormoner. du nämner inget om hur du haft det förr, depresioner eller dylikt, men jag antar att du mått sådär, måste vara tungt att hålla inne med sina känslor i längden. (? har aldrig orkat hålla inne med nånting jag...

 

det du nämner om besteföräldrar och att du blir sint låter ju sunt. varför blir du det? där har du ju en tråd att börja nysta i, äntligen något som du kan peka på och söka orsaker till. det kan ju leda varsomhelst om du bara vill/törs.

 

mina tips är att prata mer med smaboen din, vem vet, han kanske inte heller mår så bra men ingen frågar honom? gör honom mer delaktig både i ditt "inre" och det att ta ansvar för barnet rent fysiskt. det är ju inte bara du som ska vara en bra förälder, men det verkar vara väldigt bra även för riktigt små barn att knyta an till pappan lika mycket som till mamman. (+ bäst så för relationen, att mamman är så utvilad/ icke fastlåst sm möjligt. jag läste nåt fint ang det, att mamman inte skulle känna att "hon plötsligt var inlåst i ett rum och att nyckeln var bortkastad, för om man är inlåst så spelar det ingen roll om det är världens finaste rum." boken handlar om babyens första år...)

 

finns det någon på barseltreffen som du skulle kunna lita på? jag tror att många har det som du..

 

bestäm dig för att ha hittat en psykolog innan jul så att du kan göra nåt vettigt av nästa år. du är jätteduktig som gör det så bra i skolan, men vad är det värt om du alltid ska gå och undra vad som är fel på dig? jag skulle inte oroa mig för barnet da... den känner nog din kärlek. tänk de barn som föds sist av tio syskon... där kan man snacka frånvarande mamma. och de blir väl folk av dem också.

 

dock låter det inte som en depresion i mina öron.

VANliga tecken brukar (enligt böckerna) vara extremt mycket eller lite sömn, koncentrationssvårigheter, negativa tankar, en ohanterbar

känsla av hopplöshet, dödstankar, extrem eller ingen aptit, olika former av missbruk, pranoija, extremt dålig självkänsla etc.

 

däremot har du kanske en existensiell kris som det att bli mor satte igång? alltså jag vet inte, men jagtycker det låter så. att du har börjat tänka och känna efter, efter en massa år av att ha varit "avstängd"? men jag kan såklart ha helt fel.

jag tycker det är superbra att du tar det på allvar nu och t ex skriver om det här på bim. på det sättet har du liksom redan börjat, och det allra svåraste är nog egentligen det att inse att något är galt, och det har du ju gjort.

sen tror jag att det hjälper som fan att du tar järnet och gingsengen. du vet inte hur du hade mått utan... dock ska omega3 vara suveränt för hjärna/serotonin/lätta depresioner.

 

jo en sak till: om du får till att börja prata på Riktigt med samboen och det blir så att du t ex får mer tid för dig själv, så kanske det inte alls är umgänge och promenader du behöver utan bara se på tv? program som gillade förr, göra sånt som var DU innan du blev mamma. eller dricka kaffe på kaféer ifred och läsa onödiga tidningar? vem var du innan och vad gjorde dig energisk/glad då?

 

lykka till och hoppas du inte tog illa upp av nåt! jag tycker du verkar göra det bra! (trots bristande tilltro till vitaminerna:)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[ceknes og Aksel]

Heisann. Eg veit akkurat korleis du har da, for sånn har eg da sjøl og. Da e mitt tredje barn, so eg har i tillegg fleire å ta meg av, og da e utruli slitsomt..heldigvis går eldstemann 100% i bhg, og nr to går to dager i bhg.

 

Men at alt er slitomt, null energi og null tiltakslyst kjenne eg veldig godt te. Me har ingen familie i nærheten heller, so me har ingen avlastning heller.

 

Eg tar også jern, men hadde likavel lav blodprosent og jernmangel. Eg anbefaler deg å ta ein tur te legen for å sjekka. Kansje e da andre jernpreparat som er meir effektive for deg og- dersom jernlageret e lavt.

 

Me tok også kontakt m helsestasjonen her me bur. so no får eg hjelp av omsorgsarbeider nåken tima i veka for å komma meg på beina, og for å få tid te å slappa litt av og sova litt. Ein ska likssom ikkje spørra om hjelp, men tenk på deg sjøl og, og gjer nåke m situasjonen før da går for langt. Snakk m helsesøster og evt legen din. Kan vera ein fødselsdepresjon, og då e da hjelp å få

 

Ønske deg kjempe masse lykke te:)

 

 

[Ingenting Tingeling]

Godt mulig at du har fått en depressiv reaksjon som følge av graviditeten/ fødselen/ barseltida. Selv om barnet så god som dagen er lang, er det uansett en stor omveltning å få barn. Depresjoner kjennetegnes ofte med energiløshet, økt trettbarhet, interesse- og gledesløshet, men også redusert konsentrasjon og selvtillitt, skyldfølelse og mindreverdighetsfølelse, triste, pessimistiske tanker om fremtida, planer og eller utføring av selvskade/ selvmord, søvnforstyrrelser og redusert apetitt. (He-he, tok like godt hele symptomlista)

 

Om dette er en (svangerskaps-)depresjon, er likevel ikke godt å si. For å sette diagnose må du nok utredes næremere. Det mest fornuftige vil vel vare at du tar kontakt med fastlegen din som har mulighet til å ta en rekke prøver av deg for å utelukke en somatisk (kroppslig) årsak (disse prøvene innebærer: Leukocytter, SR, Hb, Ferritin, Hematokrit, Natrium, Kalium, Calsium, Fosfat Kreatinin, ALAT, GT, Fritt T4 og TSH. Vit. B12 og Folat og erytrocytter).

 

Du kan nok regne med at legen din er godt vant til å prate med jenter som deg, da du ikke representerer en helt uvanlig pasientgruppe. Du trenger heller ikke å fortelle så mye personlig om deg selv, bare be ham/ henne om å ta disse prøvene, og evt. høre hans mening om hva som kan være årsaken til/ og hva du kan gjøre med det at du føler slik du gjør. Ønsker du henvisning til psykolg, kan du jo be om det, men da må du regne med min. tre måneders ventetid. Kanskje trenger du mest av alt noen å prate med akkurat nå, og da er jo jordmor/ helsesøster et godt forslag.

 

Sender deg en stor klem, og mange lykkeønsker fremover. Det ordner seg nok, skal du se.