Deperimert- eller hormoner?!

[Anonym bruker]

Jeg er 24 år, student og nærmer meg nå 12 uker, jeg kan "endelig" si det til øvrig familie og venner, men for hver dag som går så får jeg mindre og mindre lyst til å si noe. Vil bare grave meg ned,og aldri komme opp. Jeg vil ikke være den alle "snakker om", jeg vil ikke være "hu gravide" i klassen og jobb. Jeg vil rett og slett ikke si det til noen.. Kanskje fordi dette var lite planlagt og jeg ikke føler meg som en "mor", eller rede til å bli en mor, selv om jeg vet at jeg kommer til å gjøre en utrolig god jobb.. Men det var nå sambo og meg endelig skulle ha tid sammen, etter MANGE år med avstand og studier, nå har vi endelig flyttet til samme by og kjøpt leilighet, vi har fått gode jobber og skulle bruke masse tid sammen før en eventuell familieøkning:-( Nå går alle planer i dass.. Studiene må jeg vell bare legge på hylla og plutselig blir jeg skikkelig husmor:-( Hva skjedde meg livet? Vil bare sette meg ned å gråte!!!

[Mamma05/07]

Trist at du føler det sånn, men jeg tror det er mest hormoner inne i bildet. Det vil aldri passe å få et barn, så det er like greit å hoppe i det:-) Det går an å ta permisjon fra studier, evt. at mannen tar mesteparten av permisjonen også fortsetter du studiene. Vet om flere som har gjort det sånn. Det finnes en løsning på alt, hvis en bare setter seg ned og planlegger og sjekker litt.

 

Du kan jo selvsagt være litt deprimert. Forrige gang jeg var gravid, hadde jeg en lett depresjon. Min medisin var at jeg ble 20% sykemeldt fra jobb, slik at jeg fikk bedre tid til meg selv og å komme meg ut og gå tur. Har du i tillegg en god venninne å få med deg på tur, kan det bli enda bedre. Verdens beste og billigste medisin:-)

 

[Anonym bruker]

Hej

Känner igen mej i din känsla. Det som verkar positivt är att du har jobb och att du har din samboer och att ni bor i hop. Det går inte alltid att planlegge när man vill få barn. Jag blev gravid ganska fort efter jag hade träffat en man och det blev bra, vi lyttade ihop när vi hade känt varandra i tio månader och jag var tre månader på väg. Jag tror att det viktigaste är att du känner att du kan bli en bra mor och att du har folk som kan støtte dej! Det att du har fått ett jobb som du är förnøyd med är ju bara helt genialt, du kan ju vara hemma en kort period och gå tillbaka till jobbet! Det finns många lösningar. Det går ju faktiskt an att ha fri mindre än ett år, dela permisjonen, ha tidskonto som ger dig möjligheten att eventuellt jobba kanske 80 procent och vara hemma 20 procent. om din samboer gör det kan ni båda få det bästa ut av jobb och familj. Det finns också løsningar på att komma sig ut och ha ett socialt liv. Du kan säker få vänner och familie att passa på barne några timmar så att ni kan finne på saker och ting. Ta med dig barnet på fest, finne nya vänner som är i samma situation och förstår och støtter. Jag förstår hur du tänker och tror ändå att du kommer att bli lykklig när du får barnet, du är målbevisst och har en plan med ditt liv, ibland måste planen bara ändras lite. Många är eller blir deprimerade under svangerskapet eller etter så det är också normalt, många blir överraskade också. Hoppas att dessa tankar kunde vara till nytta!?