Har begynt å trappe ned på medisinen.

[FuriLaks]

Rett før jeg ble gravid startet jeg med ny medisin (fluoxetin) fordi de andre jeg brukte ikke virket, men gjorde alt verre. Så kom en veldig god periode, livet tok stooore vendinger med ny kjæreste og graviditet. Var på sykehuset for å ta abort, hadde hørt at bruk av antideprissiva i svangerskapet ikke var bra. Derfor bestemte jeg meg fort for at abort var eneste mulighet ganske kjapt, for å slippe og tenke mer på det. Det klarte jeg jo selvfølgelig ikke... Begynte å sjekke på nettet, leste sider opp og sider ned fra amerikanske nettsider og så at det var mange andre i samme situasjon som hadde brukt fluoxetin i svangerskapet og at faren for misdannelser var minimal, at de ikke hadde noe grunnlag for å si at det var farlig.

 

Og nå sitter jeg her med magen min og er forferdelig glad for den avgjørelsen kjæresten min og jeg tok for flere måneder siden!

 

Nå har jeg det veldig bra, har begynt å trappe ned på medisinene fordi jeg virkelig har lyst til å amme barnet mitt. Går visst over i morsmelka og legen anbefaler ikke at jeg ammer hvis jeg bruker medisinen.

 

Så tenker jeg; hva om jeg blir skikkelig dårlig og får masse angst igjen? Tanken skremmer meg veldig! Det kan jo gå kjempebra, forrige gang ble jeg ekstremt dårlig pga feilmedisinering, dessuten er livssituasjonen min forandra seg, jeg har det jo veldig bra nå... Huff, dette er vanskelig!

 

Er det noen andre som også bruker antideprissiva nå i svangerskapet?

 

 

[linneagudmundson]

 

Jo, jag förstår hur du tänker. är lite orolig själv faktiskt.

jag åt Zoloft (/Setralin) i flera år men glömde ta dem/trappade ner och slutade helt i julas. efter det blev jag kär och gravid (direkt...) och nu bor vi sammen och lär känna varandra... hursomhelst var jag jättelyckliog den första graviditetsmånaden men fick sen tillbaka depressionen med full kraft och mer eller tvingad av läkaren och barnmorskan att börja äta medisinen igen. vilket jag gjorde rätt i tycker jag nu.

men jag vill ju naturligtvis inte att bebin min ska få i sig konstiga kemikalier. och jag vill verkligen inte ha depressionen tillbaka. (för då skulle jag ju inte fungera som mamma heller. )

 

såhär tänker jag:

 

bebin klarar sig. det finns ju alkoholister och knarkare som helt friska barn. t o m hiv-smittade kan ju göra det. många andra äter bara skräpmat när de är gravida och många har bara ofördelaktiga gener, dvs olika sjukdomar o.l.

så bättre att äta för mye medisin än för lite. i allafalll i detta känsliga läge när hormonerna är så vilda, och sen när bebin kommer behöver man ju all kraft man bara kan få, då finns det inte plats för mer sorg och förtvivlan än baby-bluesen förmodligen för med sig.

 

men jag är i vecka 30, har två och en halv månad kvar till termin, och Nu har jag precis börjat en extrem långsam nedtrappning.

 

från 100 mg (vilket är en rätt hög dos) tar jag nu 75 mg och tänker göra det hela oktober för att se hur jag mår. fungerar det bra provar jag 50 mg men antagligen fortsätter jag på 75 ett år till.

 

jag läste att bebin får i sig max 2 % med modersmjölken medan den ju delar blod med mig nu, så den är nog ganska härdad, som det heter på svenska, den är nog invand vid våra medisiner.

men jag går ner lite i dos för att den ska slippa få abstinens när den föds, eftersom den helt plötsligt "bara" får i sig de 2 %en.

förstår du hur jag menar?

dessutom skulle det vara skönt att få tillbaka lite av min gamla sexlust, för den är liksom avskuren nu på nåt sätt.

 

men sen tror jag att det viktigaste är att man inser att man kommer slita med sin depression hela livet Om man inte tar tag i den, och går till olika terapeuter ända tills man hittar någon Bra, och att man sedan Stannar hos den och fortsätter gå långt efter att man har börjat förstå sig själv och sin sorg/ilska.

 

det låter väldigt bra att du mår så bra nu! på ett sätt tror jag att hela kroppen faktiskt Blir olycklig av att inte ha barn förrän såpass sent som vi föder nuförtiden. ärligt talat alltså. kroppen är ju gjord för att det ska fungera från tidiga tonår och så går den där och väntar och väntar, men det enda den får är lite utbildning, lite jobb och diverse krogbesök.

jag tror att det kommer göra oss väldigt gott att få bli mammor!

 

 

 

 

 

 

 

[humørsvingningen]

Jeg føler meg i samme situasjon som deg.

Har gått på antidepresiver siden 2003, og prøvd diverse forskjellige typer. Ingen av dem virket, men det er en annen sak.

Så ble jeg gravid, og psykiateren min satte meg på fluoxitin, for det var den som man visste mest om i forhold til svangerskap og skader og slikt.

Jeg mistet babyen i uke 7. (ingenting som tilsier at det var medisiner eller noe som gjorde det) og fikk meg en skikkelig smell. Var allerede blitt så gla i den lille.

Fortsatte å gå på fluoxitin til vi ble gravid igjen, 4 mnd etter aborten. Hadde da gått på de tabelettene så lenge, og de gav ingen intrykk av å hjelpe, så jeg trappet ned.

Er nå i 24. uke, pillefri og så lykkelig som jeg ikke har vært på mange år. Har fremdeles tilbakefall hvor jeg får panikkangst og depresjon, men det går over relativt fort når jeg tenker på babyen.

Er så redd for at jeg skal få en skikkelig depresjon igjen og at det skal gå ut over baby, men jeg har en herlig samboer som hjelper meg masse, og jeg går jevnlig til psykiater for å få skikkelig oppfølging.

 

Har du noen fast oppfølging, og har du mulighet til å fortsette med å få oppfølging nå frem til og etter fødselen?

Det tror jeg er det du trenger mest nå.

 

Ellers hvis du trenger noen å snakke med, noen som er i samme situasjon, så er det bare å gi beskjed.

 

Hvor gammel er du egentlig, og hvor langt er du på vei?

 

 

[FuriLaks]

Takk for at dere svarte på innlegget mitt! Fint å høre at du er skikkelig lykkelig nå, humørsvingningen.

 

Jeg er i uke 21, og er 26 år... Jeg begynte å gå til en klinisk sosionom på et psykiatrisk senter i våres da alt var som verst. Det var hun som fikk meg til å bytte medisin. Var med i en angstgruppe, noe jeg ikke syntes var noe bra egntlig, fikk ikke noe særlig ut av det, annet en at det var godt å åpne seg og gråte litt. Så ble jeg så innmari mye bedre av medisinene, de gjorde virkelig susen, jeg følte at jeg ble meg selv igjen. Og da ble terapeuten og jeg enige om at vi skulle avslutte, fordi jeg ikke trengte henne mer. Følte vel egentlig at jeg ikke fikk så mye ut av å prate med henne.

 

Hadde bare masse angst, generell angst, panikk angst og sosial angst, ikke depressjon. Hvorfor angsten er der aner jeg ikke, men den har nok slått ut etter 4 år med hard festing tidligere. Anbefales ikke!

 

Jeg er ikke skrevet ut derfra enda, skal tilbake i midten av oktober og det er nok sikkert lurt at jeg fortsetter å gå dit litt til i tilfelle angsten kommer tilbake. Håper virkelig ikke den gjør det, jeg holder en knapp på at det var feilmedisering som gjorde alt så voldsomt forrige gang og at alt i livet mitt føles så mye bedre nå!

 

Jeg kunne godt tenke meg å ha kontakt, send gjerne en mail eller legg meg til på msn! [email protected]

 

 

[Anonym bruker]

Jeg tenkte også samme tanken som deg da jeg begynte trappe ned medisinen fordi jeg ønsket å bli gravid. Jeg ble gravid før nedtrapping var ferdig. Men jeg fortsatte å trappe ned og er medisinfri i dag. Og det går kjempefint. Men jeg må legge til at jeg går til psykolog (har gjort det i 3 år nå) og kommer til å fortsette med det helt til svangerskapet er ferdig, rett og slett for å forebygge en ny depresjon.

 

Jeg trøster meg med at hvis det skulle skje igjen, at jeg får en ny depresjon etter denne fødselen også, da begynner jeg bare på medisinene igjen også får bebisen min flaskemelk. Selv om amming er kjempebra for barnet så tror jeg mitt barn har bedre av en lykkelig mor og flaskemelk, enn amming og en ulykkelig mamma.

 

Bare husk at av og til så går det faktisk mye bedre enn man tror. Kanskje du kunne hatt hjelp av samtaler (hvis du ikke allerede har det) som en slags erstatning for medisinen.

 

Ønsker deg lykke til og håper at alt ordner seg til det beste.

[Gjest]

Hei.

 

Jeg er enig med vår svenske venninne. Hun sier mye fornuftig. Selv bruker jeg fluoxetin og er ikke engstelig for å amme babyen etter fødselen. Jeg skal søke sykehuset om å få være der til eventuelle abstinenser for barnet er over. Jeg vil mye heller bruke medisinen min enn å bli så syk som jeg ble etter forrige fødsel. Har sliti med depresjoner siden jeg fødte i 2000 og er veldig glad for all den hjelpen jeg har fått de siste 2 åra. Har ikke hatt ønske om flere barn før nå. Og jeg gleder meg virkelig stort. Har ingen ønske om å slutte med medisin, jeg vil være frisk for alle barna mine. Kjempe fint at vi kan diskutere dette jeg kjenner ingen andre som er i samme situasjon som meg, med hensyn til depresjoner etter fødsel. STÅ PÅ JENTER.