Hvordan forholde meg til andres svangerskapsdepresjon?

[TinaP]

Hei!

Jeg har fått en venninne som hadde svangerskapsdepresjon med sitt første barn. Da kjente jeg henne ikke. Men nå skal hun snart ha barn igjen. Hun har fått god oppfølging av lege, og familien støtter godt opp om henne.

Selv vet jeg ikke hvordan jeg skal forholde meg til dette. Skal jeg besøke henne når den tid kommer? Hva skal jeg si? Skal jeg prøve å hjelpe? Oppmuntre?

Dere som har/har hatt svsk.depresjon, hvordan foretrekker dere at en venninne stiller seg til dette?

[linneagudmundson]

 

Du kan nog bara vara dig själv. Det kommer räcka långt. För mig har det varit fantastiskt att ha väninnor runt mig över huvud taget, och de är ju väldigt olika, jag menar att jag inte kan se nåt mönster varken i deras beteende eller i hur jag har velat bli behandlet då jag varit deprimerad. Oftast blev jag ju uppmuntrad bara av att se dem, Depresjonen yttrade sig mest i ensamhet så fort jag fick tid att tänka efter. (jag har alltid tagit mig mycket tid till att tänka efter:)

 

kan du inte fråga henne hur hon skulle vilja ha det? jag hade blivit kempeglad bara av att min väninna brydde sig så mycket och ville finnas där och "göra rätt."

 

men jag tycker absolut att du ska besöka henne. Inte för att måla faan på väggen - svenskt uttryck? - men du vet aldrig når nånting händer som gör att du själv tappar fotfästet och inte ser nåt ljus.

men livet är livet och den dagen kommer du att vara mycket tacksam över att ha en vän som vill finnas där och förstår dig litegrann.

 

jag tycker det är väldigt fint av dig att våga vara engagerad fast du aldrig känt dig deprimerad själv. om du vill kan du ändå jämföra med de dagar (innan mens? efter separation? dödsfall? ) som du känt dig ledsen och nedstämd. Det spekade kanske ingen roll vad folk sa till dig, och särskilt ville du väl inte höra att det bara var att "rycka upp sig" och att livet var underbart? däremot var du väl glad bara över att umgås med en vän? jag tycker iallfall att det är ovärdeligt.

 

man kan också tänka att det kunde ha varit nån annan sjukdom, t ex diabetes och hun var beroende av sprutor och grejer. Skulle man då fundera på att sluta ses?

 

Det är ju inte säkert att din väninna blir deprimerad igen heller. Ofta om man bara frågar hur någon mår så brukar det räcka med att man får fem minuter att prata utan avbrott. Sen är man klar liksom. Även om man inte egentligen säger nåt speciellt så lättar ångesten.

En jobbig grej är nog att man blir ganska självupptagen när man är deprimerad. Det kan vara svårt att stå ut med även om man är familj.. du kansk ekan läsa mer på nätet om svengerskapsdepresjoner? så verkar det nog mer tryggt om den kommer.

 

klem

linnea(81)